För jag kan inte bli lycklig
Ibland undrar jag verkligen hur jag ska orka med mig själv när det enda jag gör är att ständigt bryta ihop. Varför kan jag bara inte orka som jag en gång förlängesen kunde? Jag trodde att saker äntligen höll på att gå frammåt och jag höll på att bli samma gamla och glada Emma igen. Men så är det inte tydligen.
Så fort jag börjar ta framsteg så är det som att jag bara faller tillbaks igen på ruta ett.
Jag önskar bara att kunna få tillbaka den där glädjen man har över att vara den man är och känslan av att tro på sig själv igen.
Det kanske finns en utväg ändå.
Jobbiga dagar har man lyckats ta sig i igenom nu i ett väldigt långt tag. Man känner ändå att framsteg tas hela tiden och jag känner mig som en starkare person. Visst, ibland brister det. Ibland får man tillbaka alla minnen i huvudet och det känns som man skulle vara tillbaks på ruta igen. Men idag börjar jag äntligen få ett grepp kring allt. Jag vet att jag inte har ramlat bak på ruta ett igen, Jag vet att jag är nog stark för att inte falla tillbaks.
Idag kan jag skratta igen och mena det. Idag mår jag faktiskt helt okej och jag lever livet som jag borde.
Det är en väldigt jobbig kamp att lyckas släppa handen på någon som betytt så pass mycket för en, Det är det verkligen. Men något som jag har lärt mig är att oavsett vad, så måste man alltid ta sitt välmående först. Det går inte att ta sig själv i andrahand hela tiden. Tyvärr så har jag gjort det nu i snart ett helt år och resultatet som man får av det är inte kul. Kan säga att det har året nästan varit ett av det värsta i hela mitt liv. Jag har spenderat så mycket tid på att hata på mig själv och verkligen mått piss och fått mig själv att tro att jag inte duger för någon. Men nu vet jag att jag duger precis som jag är. Det gör vi alla. Man måste bara själv inse det. Låt aldrig någon annan köra över dig och få dig att känna sämre, för det är du inte.
Men när man är så pass kär i någon och när man gett bort sitt hjärta till någon som man verkligen trodde var rätt person, men som egentligen bara totalsket i en och krossade det, så gör det hopplöst ont och man tror att denna psykiska smärta ska ta kol på en. Man anklagar sig själv istället när det egentligen inte är ens fel.
allt var bara en idiotisk dröm
Min kropp värker så mycket att jag kan känna blodsmaken i munnen. Denna ångest tar fan över all min ork och vilja. Jag vet inte ens själv vad jag vill längre. Jag vet ingenting. Vem är jag ens? Och varför blev allt bara så himla dåligt med mig?
Hur kan man ens låta någon annan lyckas påverka en så här mycket. Jag lät någon annan köra över mig och självklart var jag för svag för att förstå att det inte skulle behöva vara så här. Jag skulle inte behöva må så här om jag bara tog tag i mig själv i tid.
Men det gjorde jag aldrig. Jag såg bara på mig själv falla isär och nu vet jag inte hur jag ska göra för att lyckas dra mig upp.
Han är inte värd mig, och jag är inte värd honom. Jag är värd någon så mycket bättre, Någon som vill spendera sin tid med mig. Någon som vill ha mig med på roliga saker och som inte bara kommer skita i mig.
Men jag älskade honom så mycket, av hela mitt hjärta.Han var verkligen allt för mig, men när allt gick snett höll jag bokstavligen på att ge upp. Jag tänkte ge upp mitt egna liv pågrund av honom. Jag ville verkligen inte leva utan honom. Den tanken fanns aldrig. Men att anpassa sig efter någon annan får en att känna sig så dålig, särskilt när man nästan inte får något tillbaks.
Jag måste bara lära mig att inse att jag duger precis som jag är. Jag klarar mig minst lika bra utan honom även fast han är den som finns i mitt huvud dygnet runt.
För mig kommer det kännas allra jobbigast att inse att vi inte ska prata mer. Han var trots allt en stor del av mig och jag älskar verkligen honom. Att släppa taget av någon man är så van vid att ha vid sin sida är aldrig lätt och jag önskar att sånna här situationer aldrig skulle kunna upstå.
Jag har alltid den där tanken "Hur fan ska jag göra nu när han inte finns hos mig längre?" Jag får den där känslan att jag aldrig kommer kunna klara mig utan honom vid min sida och att inget kommer bli likadant.
gråter inga tårar för dig längre
En förjävla trött är äntligen hemma efter en helg i stan. I fredags blev det lite tivolihäng med brudarna, sen donkenkäk efter det hämtade Pg och hans polare upp oss sen åkte vi bara bil. Igår firades lillkusinen och sen blev det lite mer tivoli med mallsan.
Och nu är jag alltså hemma och ska plugga egentligen, men jag stryker det just nu för är rätt så jävla less faktiskt.
Känns bra med en kort vecka och på torsdag grillfest med favorittjejerna. Allt som behövs är fan grillmat, alhohol och mina brudar, Då är jag nöjd.
Tänk om det händer nu
För tillfället funkar inte min hjärna som den ska. Den bara lägger av och tänker på fel saker som jag egentligen inte får tänka på. De senaste veckorna har jag varit en relativt glad människa. Har inte behövt lämna klassrummet varenda lektion eftersom jag brutit ihop. Har lyckats hålla det inom mig på något sätt. Jag vet inte riktigt om det bara försvann för tillfället eller om min kropp bara försökte dölja allt.
Men just idag vände sig allt upp och ner.
Är tillbaks på samma spår igen där jag inte vill vara. Får en konstig och kall känsla inom mig. Känner mig så fruktansvärt tom. Jag har ont, Så ont.
Vad är det ens som gör en att må så här dåligt? Jag vill bara kräkas upp allt som får mig att må så här illla.
Utan dig är jag inget
Hallå där! har alldeles nys hoppat ut från duschen och även kladdat på lite smink. Morgonen började med god frukost och dear john på tvn. Riktigt mys! Gårkvällen var hur trevlig som helst. Åt först middag i lägenheten med malin och Marta och sen kom även wilma och fransesca och vi lyssnade bara på musik pratade osv. Senare på kvällen kom en massa klasskompisar och även deras italienare så vi gick alla på ikaros och bara hade det kul.
Just nu väntar jag på att emil ska komma hit eftersom att vi ska åka till örträsk och ha en liten famildemiddag. Det blir super!
bjuder på en väldans gammal bild på mig och mallan när vi va på nåt party som jag dock inte kommmer ihåg vart;)
we two were meant to be
Äntligen börjar lovet närma sig. Har haft en hel del inlämningar i skolan och även prov, Så nu känns det som att ett lov skulle sitta fint. Har haft det ganska bra efter sportlovet iaf. Mycke festande och vrit med mina favoritbrudar och emil. Till lovet åker familjen upp till fjälls så efter skolan rullar jag Emil och malin upp själva till tärna och det ser jag verkligen fram emot. Lär bli en massa skoterkörning, grillning, solning och sen ska vi även dra till hemavan nå kvällar å träffa en massa folk. Lär nog komma lite bilder då alltså
Gone forever
Ni vet den där känslan när allting känns riktigt dåligt, Den där känslan som gör att det gör så ont i magen och man tror att man ska sprängas. Man försöker ändå se så positiv och glad ut som går. Man låtsas som att allt är som vanligt för att man tror att man ser starkare ut när man inte berättar för någon hur det egentligen är. Men sen inser man hur mycket svagare man blir, Man bara brister och gråter floder eftersom att man har så otroligt många problem som bara vill ta sig ut. Men ändå gör man det om och om igen för att ingen ska behöva veta och bära det på sina axlar. Det är så många gånger som jag känt att min kropp inte längre orkar med vad hjärnan tänker. Det blir som en typ av kortslutning av det hela. Energin försvinner helt och hållet. Man vill inte gå till skolan, Inte äta och det sociala livet blir helt annars.
Ibland när allt blir för mycket vill jag bara skrika. Skrika ut alla problem och besvär. Jag vill nästan försvinna för att slippa allt som gör mig så här illa för den här psykiska smärtan gör mig mer illa än den fysiska smärtan.
Ibland glömmer jag bort viktiga saker i mitt liv.
Jag glömmer ibland bort att leva i nuet. Jag tänker på vad som kommer hända sen och på vad som kommer att förändras. Ibland försvinner även intresset för saker som jag egentligen avgudar att syssla med. Jag älskade tillexempel att hålla på med sporter och bara att hålla igång på nåt sätt. Men nu minns jag knappt hur det är att tycka om något. För jag orkar inte. Min kropp vill som inte göra saker som jag brukade kunna göra.
Den första tanken jag har när jag vaknar upp eller kommer hem är att jag bara vill somna om och sova så länge som är möjligt. Jag är verkligen så trött att allt bara säger emot.
you're mine,right?
Livet börjar äntligen kännas bra igen. Har haft underbara helger med mina älskade vänner, Festat mycket och träffat en massa folk osv. Har även lyckats lösa det mesta med en viktig person för mig. Har träffat honom en hel del och bara pratat och igår gick vi öven på bio och köpte en massa gotta och bara hade oss! Filmen var superbra och jag var verkligen nöjd. Efter det åkte vi till subway och köpte lite mat och sen åkte vi hem till honom och sov där. Kan inte beskriva hur lycklig jag känner mig för tillfället.
Om några timmar åker jag även till lycksele med mitt fina lag för att spela en jäkla massa fotboll!
haade
Ibland sviker livet oss när vi minst anar det
Som ni kanske har märkt har sista perioden bokstavligen varit ett helvete i mitt liv. Har lite problem med mig själv och att vara i skolan överhuvudtaget och leva ett bra liv med glädje.
Visst blir man smått deprimerad av de mörka vinterkvällarna och av skolans långa dagar. Det brukar då jag känna av en hel del, Men nu är det bara mer saker som gör att jag mår sämre och sämre.
I början av gymnasiet träffade jag en väldigt speciell kille. Ni vet säkert vem jag menar. Alltså jag kände igen mig själv så mycket när jag kollade på honom. Vi började givetvis snacka med varandra på lite olika sociala medier och jag kände att den där killen var riktigt snäll och trevlig. Jag berättade saker för honom som ja faktiskt haft svårt att berätta till andra personer. Vi blev riktigt bra kompisar tillslut. Vi båda var därimot ganska blyga mot varandra när vi såg varandra på skolan. Det blev ofta lite pinsamt men man kände det där härliga pirret i magen och det kändes bara bra även fast vi inte pratatde så mycket i verkligheten. Men allt rullade som bara på och vi fortsatte att skriva med varandra varje dag. Sen minns jag så väl första gången vi träffades på riktigt.
Jag och min kompis åkte på en fest utanför stället som killen bodde på och rätt som det var dök han bara upp framför mig. Minns så väl hur glad jag blev. Den kvällen blev verkligen lyckad. Tyckte som mycket om honom. Efter det började vi träffas mer själva och vi gjorde en massa roliga saker. Vi gick ut och åt, for på bio eller så hade vi bara myskvällar hemma. Måste ha varit den lyckligaste bruden alltså! Allt kändes så bra. I ett halvår var jag med honom typ konstant.
Men nu är han inte min längre. Fatta känslan alltså. En person som betyder så mycket för en bara försvinner. Det är bara så fruktansvärt mycket blandade tankar om det här just nu. Allt hopp är fortfarande kvar. Man sitter dag ut och in och bara hoppas på att vi ska försöka igen, att vi ger det en ny chans. Men allt är borta, allt. När jag sitter och skriver känns allt bara så hemskt. Jag känner mig hjälplös och dålig. Jag vet inte vad jag ska göra och vad jag ska ta mig till. Det känns bara som att hela livet har rasat samman och nu kan jag knappt fixa skiten längre. Det är så mycket som jag egentligen vill säga honom, som jag vill att han ska veta och som jag aldrig hann säga till honom. Men nu måste jag bara låta honom gå..
Jag har ju inte ens levt hälften av mitt liv. Det är så mycket framför mig som bara väntar på att slå in. Jag måste bara lära mig att släppa taget på någon som inte är värd mig. För sista tiden har verkligen varit jobbig nu och nu ska jag lyckas klättra upp på toppen igen.
För det klarar jag.
En dag full av tårar
Tänk hur mycket som kan hända på bara en enda dag. På en endaste dag kan allt gå från toppen till botten.
Jag kan inte förstå någonting, absolut inget. Har en sån jävla smärta innanför bröstkorgen. Känner smärta i varje andetag som jag tar. Du var nog den första personen av det motsatta könet som haft allt mitt förtroende i sina händer. Gud så mycket vi delade tillsammans. Vi gick igenom smärtsamma saker tillsammans och tröstade varandra och kramade om varandra tills vi mådde bättre. Jag åkte till och med till dig när min morfar dog. Var hellre med dig än min familj i det tillfället. Jag grät mot din axel.
Jag fanns för dig när du inte mådde bra och Jag gjorde vad som helst bara för att få se dig glad.
Du kommer nog aldrig förstå hur mycket det här sårar mig. Jag går bokstavligen sönder för att det är så jäkla jobbigt.
Låt mig bara slippa det här.
Jag går under
Hjärtat bultar. Det bultar så mycket att det gör ont, Så mycket så att man nästan känner blodsmak i munnen. Smärtan kommer och går fram och tillbaka. Tårarna bara rinner ner utan att jag riktigt förstår vad som händer. Men ont gör det i allafall. Ont som fan. Det känns som att all energi från kroppen bara rinner ut, För nu orkar jag inte mer. Orkar inte röra mig, orkar inte tänka. Jag orkar ingenting.
Det känns som att min kropp sviker mig. Den lever sitt egna race och skiter fullständigt i vad hjärnan tänker. Jag är egentligen en person som vill göra saker inte bara ligga hemma och stirra tomt i en dataskärm. Men min kropp säger bara emot. Och all vilja som jag en gång hade har bara försvunnit. Jag vet knappt vad jag själv vill. Eller en sak vill jag.
Bara lägga mig ner och dra täcket över huvudet och somna om. Bara sova där så länge som går. Vill inte vakna
upp och se verkligheten. Bara ligga där och inte behöva känna något, Slippa all rädsla och få vila ut min värdelösa kropp
Förstår mig inte på något ändå. Vad går allt ut på? Varför i hela helvete ska man få må så dåligt att man inte ens vill veta av sig själv längre? Känner så enormt mycket press. Jag går typ sönder för att jag är så jävla orolig för allt annat. Man glömmer bort sin egna hälsa bara för att saker ska verka så bra som möjligt.
Så fort jag är ensam så gråter jag. Jag gråter så att ögonen gör ont. För att jag är så rädd för allt. Vill inte förlora något så därför döljer jag allt som behöver döljas. Varför måste alla dåliga saker komma gratis till oss hela tiden? Varför kan man bara inte få bra och känna någon trygghet? Varför?
.
du gör så jag orkar
Tacka gud för att du finns. Har aldrig i hela mitt liv mått så här bra som jag gör när jag är med dig.
Du vände mitt liv upp och ner totalt. Från att vara på botten till att kunna vara glad igen. Kan lova att jag tappade självrespekten i somras. Jag såg mig själv som oduglig och gjorde dumma saker.
Jag lät mig själv skadas och gå sönder, Jag sket totalt i livet och såg ingen mening med något. Jag hade faktiskt tappat all tro på kärlek. Jag trodde att allt sånt var på låtsas.
Men nu har jag hamnat i någons famn som håller mig trygg och lycklig. Det finns ingen som dig, Finaste du.
Om du bara förstod hur mycket du betyder för mig.
Världens finaste Emil.
I'm jealous of the nights that i don't spend with you
Förkyld som fan har jag blivit. Känner mig hänging, febrig osv. Som tur kommer favoritkillen hit och myser med mig ikväll! Skolan idag har varit riktigt jäkla dålig så att säga. Väldigt långtråkig osv.
Rätt så skönt att helgen börjar närma sig i allafall! På fredag kommer jag stanna hemma från skolan eftersom att jag är väldigt skolless och har ingen speciell ork till att dra dit:) På eftermiddan åker jag till gräsmyr med mina favoriter och där blire bara myskväll. Behövs verkligen! Sen lär jag nog vara med Emil.
Ska mysa ner mig under filten framför en film nu och bara vänta på bebis.
kram
bjuder på denna asgamla biiild
God damn you
Har haft två praktikdagar nu på hotell scandic syd och idag plaza. Gårdagen gick väl sisådär.
Jag och Linnea gjorde bra ifrån oss, så vi hade rätt så ont i fötterna efter en hel dag springandes i kök och servering! Idag började vi halv 12, Men jag var därimot tvungen att åka hem en timma efter vi började. Min kropp mår som sagt inte så hemskt bra nu på denna period, Så jag började bli kallsvettig och yr och åkte därför hem till vännäs.
Imorgon jobbar vi sista dagen på syd. Det ser jag fram emot!
I helgen vet jag inte riktigt vad som sker. Får hoppas på att kunna vara med min lilla favorit. Annars åker jag nog hem till mamsen eftersom att det var ett litet tag sen man såg henne.
Annars mår jag väl helt okej. Har haft en hel del dagar där jag inte mått så bra. Springandes ut och in hos barnmorskor och vårdcentralen, Menmen.
Ser fram emot en varm sommar nu. Värme,glädje,skratt och sena sommarkvällar är nog något som jag behöver nu. Mitt humör blir så förändrat nu på alla mörka dagar. Jag är ju inte en ledsen och sur människa.
aja ska försöka få mig lite som trots allt
kramis
Skola imorgon
Lovet har som sagt varit kung! har hunnit en hel del de sista dagarna! Fyllde som sagt 17 i torsdags och det firade jag med min favoritkille! Vaknade upp hos honom och på köksbordet hade hans snälla mamma lämnat en tårta och en chokladask, Kunde inte börjat bättre! Efter det åkte jag och Emil in till stan där han handlade presenter till mig och sen kollade vi bara lite kläder osv. Efter det åt vi på restaurang, Kinamat fick det bli! Åh vad jag tycker om honom.
Sen skjutsade han hem mig till Vännäs och där väntade mina fina vänner! Dagen efter kom även Klara hit så då var alltså hela gänget här! Vi fikade en massa gott, Åt på tre kronor och sen började vi förkröka lite och sen drog vi på fest hos pg! Kvällen var väldigt nice, Men fick dock i mig alldeles för mycket alkohol så minns inte så mycket som jag egentligen vill, Men det var ändå en väldigt lyckad kväll med mina favoriter! Ikväll ska jag fira med min familj och även Emil, Lite sent ute men det blir bra ändå! Sen sover bebis kvar här och imorgon taggar vi mot skolan!
haha en full Emma lyckades ramla och pynta skolgården litegranna;)
Nytt år, Nya möjligheter
Början på det nya året har varit suveränt! Jag var med finaste Malin och vi invigde det nya året tillsammans med lite festligheter, tog en promenad på strandpromenaden för att kolla de fina fyrverkerierna, Åt kinabuffé och sen träffade vi såklart en massa fina människor. Kom i säng vid 3 tiden, men vaknade några timmar senare av att det ringde på telefonen och att det knackade på dörren. Så en relativt onykter Emma masade sig upp från sängen och öppnade och där stod världens finaste kille, Så jag sov väldans gott årets första natt!
Dagen efter vaknade jag och Emil ganska sent och sen åkte vi in till stan för att käka lunch och sen åkte vi tillbaks till lägenheten för lite filmmys. Sen skjutsade han mig och Malin till Norrmjöle där alla brudar skulle ha en tjejhelg. Såå mysigt hade vi!
Sen igårnatt kom bebis och hämtade mig där så vi kunde sova tillsammans. Kan bara säga att mitt lov har varit superbra! Fest,Sena kvällar och att få hänga med alla fina vänner och sen såklart en hel del shopping på det!
Nu ska jag i allafall börja med all flytt eftersom att jag flyttar nu till veckan. Bra 17 års present, va?;)
hadeeee
Du är så bra
Ibland måste man få vara ledsen
Vi alla går igenom olika perioder. Perioder som ibland kan kännas helt otroligt bra och ibland förjävliga.
Just nu går jag igenom något som känns mindre bra. Jag tappar så fruktansvärt mycket ork på detta. Jag blir som någon helt annan människa, Jag blir någon som inte orkar hålla huvudet uppe.
Jag får den där känslan när jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen, Som att jag skulle vara ivägen på något vis.
När man försöker att tänka efter känns det så mycket tyngre än vanligt eftersom att man har så fruktansvärt mycket i huvudet som gör att det helt enkelt tar stopp för tilfället. Sen efter ett tag när det blir för mycket och det känns som att man ska spricka om man inte får prata ut om det, Förstår man inte riktigt vad det är som gör att man mår så där.
Den känslan uppstår alltid. Jag vill ju så gärna öppna mig och göra mig förstådd, Men istället så stänger jag mig själv inne.
Åh, så ont det kan göra. Vart fan kommer alla dessa idiotiska tankar ifrån. Varför går livet från att kännas toppen bra till att kännas som ett rent helvete
Och varför känns allt så tungt när man andas? Man känner sig så ensam och ändå vet man att man har människor omkring sig som verkligen bryr sig om en.
Jag är en glad människa egentligen, Djupt inne är jag det, Men varför försvinner det hela tiden?
Varför blir det så här hela tiden?
:(
.
