Ibland undrar jag verkligen hur jag ska orka med mig själv när det enda jag gör är att ständigt bryta ihop. Varför kan jag bara inte orka som jag en gång förlängesen kunde? Jag trodde att saker äntligen höll på att gå frammåt och jag höll på att bli samma gamla och glada Emma igen. Men så är det inte tydligen.

 

Så fort jag börjar ta framsteg så är det som att jag bara faller tillbaks igen på ruta ett. 

Jag önskar bara att kunna få tillbaka den där glädjen man har över att vara den man är och känslan av att tro på sig själv igen.