Min kropp värker så mycket att jag kan känna blodsmaken i munnen. Denna ångest tar fan över all min ork och vilja. Jag vet inte ens själv vad jag vill längre. Jag vet ingenting. Vem är jag ens? Och varför blev allt bara så himla dåligt med mig? 

Hur kan man ens låta någon annan lyckas påverka en så här mycket. Jag lät någon annan köra över mig och självklart var jag för svag för att förstå att det inte skulle behöva vara så här. Jag skulle inte behöva må så här om jag bara tog tag i mig själv i tid.

Men det gjorde jag aldrig. Jag såg bara på mig själv falla isär och nu vet jag inte hur jag ska göra för att lyckas dra mig upp.

Han är inte värd mig, och jag är inte värd honom. Jag är värd någon så mycket bättre, Någon som vill spendera sin tid med mig. Någon som vill ha mig med på roliga saker och som inte bara kommer skita i mig.

 

Men jag älskade honom så mycket, av hela mitt hjärta.Han var verkligen allt för mig, men när allt gick snett höll jag bokstavligen på att ge upp. Jag tänkte ge upp mitt egna liv pågrund av honom. Jag ville verkligen inte leva utan honom. Den tanken fanns aldrig. Men att anpassa sig efter någon annan får en att känna sig så dålig, särskilt när man nästan inte får något tillbaks.

Jag måste bara lära mig att inse att jag duger precis som jag är. Jag klarar mig minst lika bra utan honom även fast han är den som finns i mitt huvud dygnet runt.

 

För mig kommer det kännas allra jobbigast att inse att vi inte ska prata mer. Han var trots allt en stor del av mig och jag älskar verkligen honom. Att släppa taget av någon man är så van vid att ha vid sin sida är aldrig lätt och jag önskar att sånna här situationer aldrig skulle kunna upstå.

 

Jag har alltid den där tanken "Hur fan ska jag göra nu när han inte finns hos mig längre?" Jag får den där känslan att jag aldrig kommer kunna klara mig utan honom vid min sida och att inget kommer bli likadant.