Jobbiga dagar har man lyckats ta sig i igenom nu i ett väldigt långt tag. Man känner ändå att framsteg tas hela tiden och jag känner mig som en starkare person. Visst, ibland brister det. Ibland får man tillbaka alla minnen i huvudet och det känns som man skulle vara tillbaks på ruta igen. Men idag börjar jag äntligen få ett grepp kring allt. Jag vet att jag inte har ramlat bak på ruta ett igen, Jag vet att jag är nog stark för att inte falla tillbaks.

Idag kan jag skratta igen och mena det. Idag mår jag faktiskt helt okej och jag lever livet som jag borde.

 

Det är en väldigt jobbig kamp att lyckas släppa handen på någon som betytt så pass mycket för en, Det är det verkligen. Men något som jag har lärt mig är att oavsett vad, så måste man alltid ta sitt välmående först. Det går inte att ta sig själv i andrahand hela tiden. Tyvärr så har jag gjort det nu i snart ett helt år och resultatet som man får av det är inte kul. Kan säga att det har året nästan varit ett av det värsta i hela mitt liv. Jag har spenderat så mycket tid på att hata på mig själv och verkligen mått piss och fått mig själv att tro att jag inte duger för någon. Men nu vet jag att jag duger precis som jag är. Det gör vi alla. Man måste bara själv inse det. Låt aldrig någon annan köra över dig och få dig att känna sämre, för det är du inte.

 

Men när man är så pass kär i någon och när man gett bort sitt hjärta till någon som man verkligen trodde var rätt person, men som egentligen bara totalsket i en och krossade det, så gör det hopplöst ont och man tror att denna psykiska smärta ska ta kol på en. Man anklagar sig själv istället när det egentligen inte är ens fel.