Ni vet den där känslan när allting känns riktigt dåligt, Den där känslan som gör att det gör så ont i magen och man tror att man ska sprängas. Man försöker ändå se så positiv och glad ut som går. Man låtsas som att allt är som vanligt för att man tror att man ser starkare ut när man inte berättar för någon hur det egentligen är. Men sen inser man hur mycket svagare man blir, Man bara brister och gråter floder eftersom att man har så otroligt många problem som bara vill ta sig ut. Men ändå gör man det om och om igen för att ingen ska behöva veta och bära det på sina axlar. Det är så många gånger som jag känt att min kropp inte längre orkar med vad hjärnan tänker. Det blir som en typ av kortslutning av det hela. Energin försvinner helt och hållet. Man vill inte gå till skolan, Inte äta och det sociala livet blir helt annars. 

Ibland när allt blir för mycket vill jag bara skrika. Skrika ut alla problem och besvär. Jag vill nästan försvinna för att slippa allt som gör mig så här illa för den här psykiska smärtan gör mig mer illa än den fysiska smärtan.

Ibland glömmer jag bort viktiga saker i mitt liv.

Jag glömmer ibland bort att leva i nuet. Jag tänker på vad som kommer hända sen och på vad som kommer att förändras. Ibland försvinner även intresset för saker som jag egentligen avgudar att syssla med. Jag älskade tillexempel att hålla på med sporter och bara att hålla igång på nåt sätt. Men nu minns jag knappt hur det är att tycka om något. För jag orkar inte. Min kropp vill som inte göra saker som jag brukade kunna göra.

Den första tanken jag har när jag vaknar upp eller kommer hem är att jag bara vill somna om och sova så länge som är möjligt. Jag är verkligen så trött att allt bara säger emot.

 

Livet börjar äntligen kännas bra igen. Har haft underbara helger med mina älskade vänner, Festat mycket och träffat en massa folk osv. Har även lyckats lösa det mesta med en viktig person för mig. Har träffat honom en hel del och bara pratat och igår gick vi öven på bio och köpte en massa gotta och bara hade oss! Filmen var superbra och jag var verkligen nöjd. Efter det åkte vi till subway och köpte lite mat och sen åkte vi hem till honom och sov där. Kan inte beskriva hur lycklig jag känner mig för tillfället.

Om några timmar åker jag även till lycksele med mitt fina lag för att spela en jäkla massa fotboll!

haade

Som ni kanske har märkt har sista perioden bokstavligen varit ett helvete i mitt liv. Har lite problem med mig själv och att vara i skolan överhuvudtaget och leva ett bra liv med glädje.

Visst blir man smått deprimerad av de mörka vinterkvällarna och av skolans långa dagar. Det brukar då jag känna av en hel del, Men nu är det bara mer saker som gör att jag mår sämre och sämre.

I början av gymnasiet träffade jag en väldigt speciell kille. Ni vet säkert vem jag menar. Alltså jag kände igen mig själv så mycket när jag kollade på honom. Vi började givetvis snacka med varandra på lite olika sociala medier och jag kände att den där killen var riktigt snäll och trevlig. Jag berättade saker för honom som ja faktiskt haft svårt att berätta till andra personer. Vi blev riktigt bra kompisar tillslut. Vi båda var därimot ganska blyga mot varandra när vi såg varandra på skolan. Det blev ofta lite pinsamt men man kände det där härliga pirret i magen och det kändes bara bra även fast vi inte pratatde så mycket i verkligheten. Men allt rullade som bara på och vi fortsatte att skriva med varandra varje dag. Sen minns jag så väl första gången vi träffades på riktigt.

Jag och min kompis åkte på en fest utanför stället som killen bodde på och rätt som det var dök han bara upp framför mig. Minns så väl hur glad jag blev. Den kvällen blev verkligen lyckad. Tyckte som mycket om honom. Efter det började vi träffas mer själva och vi gjorde en massa roliga saker. Vi gick ut och åt, for på bio eller så hade vi bara myskvällar hemma. Måste ha varit den lyckligaste bruden alltså! Allt kändes så bra. I ett halvår var jag med honom typ konstant.

Men nu är han inte min längre. Fatta känslan alltså. En person som betyder så mycket för en bara försvinner. Det är bara så fruktansvärt mycket blandade tankar om det här just nu. Allt hopp är fortfarande kvar. Man sitter dag ut och in och bara hoppas på att vi ska försöka igen, att vi ger det en ny chans. Men allt är borta, allt. När jag sitter och skriver känns allt bara så hemskt. Jag känner mig hjälplös och dålig. Jag vet inte vad jag ska göra och vad jag ska ta mig till. Det känns bara som att hela livet har rasat samman och nu kan jag knappt fixa skiten längre. Det är så mycket som jag egentligen vill säga honom, som jag vill att han ska veta och som jag aldrig hann säga till honom. Men nu måste jag bara låta honom gå..

Jag har ju inte ens levt hälften av mitt liv. Det är så mycket framför mig som bara väntar på att slå in. Jag måste bara lära mig att släppa taget på någon som inte är värd mig. För sista tiden har verkligen varit jobbig nu och nu ska jag lyckas klättra upp på toppen igen. 

 

Tänk hur mycket som kan hända på bara en enda dag. På en endaste dag kan allt gå från toppen till botten.

Jag kan inte förstå någonting, absolut inget. Har en sån jävla smärta innanför bröstkorgen. Känner smärta i varje andetag som jag tar. Du var nog den första personen av det motsatta könet som haft allt mitt förtroende i sina händer. Gud så mycket vi delade tillsammans. Vi gick igenom smärtsamma saker tillsammans och tröstade varandra och kramade om varandra tills vi mådde bättre. Jag åkte till och med till dig när min morfar dog. Var hellre med dig än min familj i det tillfället. Jag grät mot din axel.

Jag fanns för dig när du inte mådde bra och Jag gjorde vad som helst bara för att få se dig glad.

Du kommer nog aldrig förstå hur mycket det här sårar mig. Jag går bokstavligen sönder för att det är så jäkla jobbigt.

Låt mig bara slippa det här.

Hjärtat bultar. Det bultar så mycket att det gör ont, Så mycket så att man nästan känner blodsmak i munnen. Smärtan kommer och går fram och tillbaka. Tårarna bara rinner ner utan att jag riktigt förstår vad som händer. Men ont gör det i allafall. Ont som fan. Det känns som att all energi från kroppen bara rinner ut, För nu orkar jag inte mer. Orkar inte röra mig, orkar inte tänka. Jag orkar ingenting.