Jag går under
Hjärtat bultar. Det bultar så mycket att det gör ont, Så mycket så att man nästan känner blodsmak i munnen. Smärtan kommer och går fram och tillbaka. Tårarna bara rinner ner utan att jag riktigt förstår vad som händer. Men ont gör det i allafall. Ont som fan. Det känns som att all energi från kroppen bara rinner ut, För nu orkar jag inte mer. Orkar inte röra mig, orkar inte tänka. Jag orkar ingenting.
Det känns som att min kropp sviker mig. Den lever sitt egna race och skiter fullständigt i vad hjärnan tänker. Jag är egentligen en person som vill göra saker inte bara ligga hemma och stirra tomt i en dataskärm. Men min kropp säger bara emot. Och all vilja som jag en gång hade har bara försvunnit. Jag vet knappt vad jag själv vill. Eller en sak vill jag.
Bara lägga mig ner och dra täcket över huvudet och somna om. Bara sova där så länge som går. Vill inte vakna
upp och se verkligheten. Bara ligga där och inte behöva känna något, Slippa all rädsla och få vila ut min värdelösa kropp
Förstår mig inte på något ändå. Vad går allt ut på? Varför i hela helvete ska man få må så dåligt att man inte ens vill veta av sig själv längre? Känner så enormt mycket press. Jag går typ sönder för att jag är så jävla orolig för allt annat. Man glömmer bort sin egna hälsa bara för att saker ska verka så bra som möjligt.
Så fort jag är ensam så gråter jag. Jag gråter så att ögonen gör ont. För att jag är så rädd för allt. Vill inte förlora något så därför döljer jag allt som behöver döljas. Varför måste alla dåliga saker komma gratis till oss hela tiden? Varför kan man bara inte få bra och känna någon trygghet? Varför?
.
Trackback
