Som ni kanske har märkt har sista perioden bokstavligen varit ett helvete i mitt liv. Har lite problem med mig själv och att vara i skolan överhuvudtaget och leva ett bra liv med glädje.

Visst blir man smått deprimerad av de mörka vinterkvällarna och av skolans långa dagar. Det brukar då jag känna av en hel del, Men nu är det bara mer saker som gör att jag mår sämre och sämre.

I början av gymnasiet träffade jag en väldigt speciell kille. Ni vet säkert vem jag menar. Alltså jag kände igen mig själv så mycket när jag kollade på honom. Vi började givetvis snacka med varandra på lite olika sociala medier och jag kände att den där killen var riktigt snäll och trevlig. Jag berättade saker för honom som ja faktiskt haft svårt att berätta till andra personer. Vi blev riktigt bra kompisar tillslut. Vi båda var därimot ganska blyga mot varandra när vi såg varandra på skolan. Det blev ofta lite pinsamt men man kände det där härliga pirret i magen och det kändes bara bra även fast vi inte pratatde så mycket i verkligheten. Men allt rullade som bara på och vi fortsatte att skriva med varandra varje dag. Sen minns jag så väl första gången vi träffades på riktigt.

Jag och min kompis åkte på en fest utanför stället som killen bodde på och rätt som det var dök han bara upp framför mig. Minns så väl hur glad jag blev. Den kvällen blev verkligen lyckad. Tyckte som mycket om honom. Efter det började vi träffas mer själva och vi gjorde en massa roliga saker. Vi gick ut och åt, for på bio eller så hade vi bara myskvällar hemma. Måste ha varit den lyckligaste bruden alltså! Allt kändes så bra. I ett halvår var jag med honom typ konstant.

Men nu är han inte min längre. Fatta känslan alltså. En person som betyder så mycket för en bara försvinner. Det är bara så fruktansvärt mycket blandade tankar om det här just nu. Allt hopp är fortfarande kvar. Man sitter dag ut och in och bara hoppas på att vi ska försöka igen, att vi ger det en ny chans. Men allt är borta, allt. När jag sitter och skriver känns allt bara så hemskt. Jag känner mig hjälplös och dålig. Jag vet inte vad jag ska göra och vad jag ska ta mig till. Det känns bara som att hela livet har rasat samman och nu kan jag knappt fixa skiten längre. Det är så mycket som jag egentligen vill säga honom, som jag vill att han ska veta och som jag aldrig hann säga till honom. Men nu måste jag bara låta honom gå..

Jag har ju inte ens levt hälften av mitt liv. Det är så mycket framför mig som bara väntar på att slå in. Jag måste bara lära mig att släppa taget på någon som inte är värd mig. För sista tiden har verkligen varit jobbig nu och nu ska jag lyckas klättra upp på toppen igen.