Ni vet den där känslan när allting känns riktigt dåligt, Den där känslan som gör att det gör så ont i magen och man tror att man ska sprängas. Man försöker ändå se så positiv och glad ut som går. Man låtsas som att allt är som vanligt för att man tror att man ser starkare ut när man inte berättar för någon hur det egentligen är. Men sen inser man hur mycket svagare man blir, Man bara brister och gråter floder eftersom att man har så otroligt många problem som bara vill ta sig ut. Men ändå gör man det om och om igen för att ingen ska behöva veta och bära det på sina axlar. Det är så många gånger som jag känt att min kropp inte längre orkar med vad hjärnan tänker. Det blir som en typ av kortslutning av det hela. Energin försvinner helt och hållet. Man vill inte gå till skolan, Inte äta och det sociala livet blir helt annars. 

Ibland när allt blir för mycket vill jag bara skrika. Skrika ut alla problem och besvär. Jag vill nästan försvinna för att slippa allt som gör mig så här illa för den här psykiska smärtan gör mig mer illa än den fysiska smärtan.

Ibland glömmer jag bort viktiga saker i mitt liv.

Jag glömmer ibland bort att leva i nuet. Jag tänker på vad som kommer hända sen och på vad som kommer att förändras. Ibland försvinner även intresset för saker som jag egentligen avgudar att syssla med. Jag älskade tillexempel att hålla på med sporter och bara att hålla igång på nåt sätt. Men nu minns jag knappt hur det är att tycka om något. För jag orkar inte. Min kropp vill som inte göra saker som jag brukade kunna göra.

Den första tanken jag har när jag vaknar upp eller kommer hem är att jag bara vill somna om och sova så länge som är möjligt. Jag är verkligen så trött att allt bara säger emot.