Ibland känns det bra. Det blir som en helt annan version av mig. Men sen så kommer de stunderna när jag bara vill bort från allt. Jag vill bara stanna av och ge upp.
För det finns så mycket ångest inom mig. Så mycket sorg, så mycket saknad.
Jag saknar dig. Hur många gånger måste jag säga det tills du förstår hur jobbigt det är utan dig?
Bara att vakna upp utan dig vid sin sida. Att aldrig mer kunna luta sig mot din axel. Jag känner mig bara så misslyckad och helt jävla tom.